hejsan hoppsan

som vi vet lider katrineholm av ett småstadssyndrom och denna gång är det mitt "stolta" blogginlägg som har startat en löpeld genom staden.
jag var ju dum nog att tro att folk faktiskt lever med ett öppet sinne för att detta kan handla om så mycket mer än vad löpelden i detta fall gäller.

hej och hå - det gick ett dygn och nu är jag en svartsjuk exflickvän som lever kvar i gammalt damm.

jag tänker inte inta någon vidare försvarsposition i detta ämne, för det är det inte värt.
det enda jag tänker lämna detta med är att alla har en egen hjärna att tänka med.
20 år av mitt liv har inte varit en dans på rosor.
20 år består av flera hundra, tusen, miljarder val.
20 år består också av många, många, MÅNGA människomöten.

så snälla använd den hjärnkapacitet ni besitter och tänk efter lite.
jag blir så ledsen på att ni begränsar er själva och sätter ord på något eller NÅGON som ni faktiskt inte känner ända in på djupet. det är nämligen ingen som gör det. jag sitter på många mindre bra minnen som inte ens mina närmsta känner till.

den som tar åt sig av mina inlägg - gör det. uppenbarligen känner ni er ju träffade och kan relatera till det.

så vidga vyerna och, snälla, släpp det.