kämpa

det har varit ett par hårda dagar de senaste dagarna. jag har försökt hålla mig sysselsatt så jag slipper tänka och det har gått.. sådär.
jag har ju varit beredd på det här, redan sedan några veckor tillbaka. men när den kritiska situationen väl uppstår så har det varit svårt att acceptera och hålla tillbaka.

jag har ett logiskt tänkande. jag förstår att sådant här händer. jag vet att allt inte kommer att vara precis som förr. och jag vet att jag är ganska stark - och klarar av detta med tiden. man liksom lär sig.
men jag är en känslomänniska, och har alltid levt med stark medkänsla för andra.
vilket gör det svårt att se sina kära såhär. både den drabbade och de runt om.

trots att jag är en känslomänniska så har jag ibland svårt att visa det.
jag gråter till exempel inte gärna inför folk. jag ger nog ett sken av att ibland vara mer känslokall än vad jag egentligen är.
men både john och sandra har fått se den nerbrutna sidan av mig den här veckan.
det har liksom bara brustit.

igår kom hoppet tillbaka.
det är fortfarande inte över, och det är fortfarande en smärtsam situation.
men det har gått bättre än förväntat.

det spreds en sådan varm känsla i min kropp när jag möttes av en kram och ett leende.
det kanske finns tid kvar.