london

well, det blev väl inte riktigt som planerat. betty blev sjuk och jag fick spendera två dygn i london all by myself.
jag klarade mig fint, trots att jag kände skuld för att åka utan bettan, men jag hade inte råd att lägga pengarna jag jobbat ihop endast för denna resa på en flygbiljett hem tillsammans med henne.

vill bara uttrycka min beundran för människor som vågar hjälpa och prata med främlingar (mig). londonborna tog hand om mig så fint och det jag beundrar mest är:
i en storstad som london så är man verkligen en i mängden. det myllrar av folk och alla sköter i stort sätt sitt.
men mitt i min ensamma promenad ner för piccadilly så blir jag omsprungen av en man som stannar framför mig och ber om att få prata med mig. visst, säger jag (men jag erkänner att jag höll ett fastare grepp om väskan).
han står alltså och pratar med mig i ca 20 minuter endast för att han såg mig passera en tvärgata som han själv gick på - för att han tyckte att jag var intressant. han springer ifatt mig för att få chansen att tala med mig. han frågar vart jag är i från och yada, yada - ni vet. en jättesnäll kille, verkligen, och han frågar om han kan få mitt nummer så att han kan bjuda ut mig på middag.
alltså - finns det fortfarande människor som gör såhär!? vågar folk det!?
jag tycker det är så fantastiskt! jag blev så glad, dels för att jag fick känna mig sedd trots att jag är "vem som helst" men framförallt för mänskligheten - att det finns individer som sprider glädje och kärlek utan att tveka!
åh, jag blir så glad - det finns hopp!
tusen tack och hatten av till er som vågar le, ni som gör goda gärningar och ni som sprider värme till både nära och främlingar. PUSS!

i övrigt så hade jag glömt hur vackert london är. jag tycker om paris, det gör jag - men london - där vill jag bo!